Härförleden hade jag en stor dag....en STOR dag...jag fyllde nämligen hela två (2) akita-inu år. Jajamensan...det ni. Och det är extra stort när man är hund till skillnad mot en tvåbening. Vi hundar fyller inte år så många gånger som dom...herregud en människa kan ju bli upp till hundra år...tänk så många uppvaktningar. Medan en liten gulleplutt som jag kanske kan få 14-15 sådana under en livstid. Små hundar syns ju leva lite längre än vi stora och ståtliga vilket känns jäkla orättvist. Och man skall inte tala om hur länge taxar kan leva. Dom är ju så ohyggligt många så dom måste leva länge....så ser dom ju ut som Metusalem också...fast det heter  dom ju inte...alla taxar heter nämligen Sture och det passar dom.....

Nåja det var en liten utvikning men det skall alltid vara en liten taxvinkling då och då....taxfree är förvisso bra i vissa sammanhang....ja egentligen i alla sammanhang men i bloggen bör det finnas fakta om alla individer inte bara om den förträffliga rasen akita-inu.....
Så...jag skulle fylla år och förväntade mig därför en grandios uppvaktning samt en mängd presenter. Och till min stora glädje tisslades och tasslades det friskt bland de övriga i familjen dagarna innan. Man plockade till och med fram resväskor.....aha!!!...en överraskningsresa till lilla mig!!!! Man tackar!...vad ska det bära hän kan tro??!!...Hawaii....USA..Japan...Ängelholm...nej inte till Ängelholm! Spännande värre!!!

Jaha...vad händer tror ni?! Jo på morgonen på min STORA dag sticker familjen själva till Island...dom säger knappt Grattis!...."tack för kaffet!" säger jag. Vilka nedrans taskmörtar (vet inte riktigt vad det är men det låter väldigt nedrigt tycker jag...fint att kombinera task och mört ).
Jag och katten...Sigge alltså...fick vara hemma. Dock var vi inte helt på solokvist....nån måtta får det väl vara. Vi hade ett serviceteam bestående av moster Astrid och Nisse till vår hjälp. Och dom ska jag säga skötte ruljangsen som hejsan...värsta Sheraton-service....så inte gick det nån nöd på oss på det viset.

Kan trösta mig med att katten inte heller fick följa med.....fast han är väl inte direkt nåt sällskap så. Han går ut...kommer in..äter...går ut....kommer in...äter..går ut...ja ni förstår...enahanda typ. Och inte är han så språksam heller...ett och annat mjau och så är det bra med det. Fast det är ju ganska skönt också...själv säger jag inte mycket heller. Blir väl nån utskällning då och då. Som tex häromdagen  när gubbarna som gör markarbeten på tomten bredvid slamrade lite väl mycket med spadarna...då sa jag till att dom fick hålla lite tyst...."ni stör mitt feng-shui era slammergubbar, jag vill ha tyst i min trädgård när jag ligger och kontemplerar".....basta!!

Familjen kom hem efter några dagar....då blev jag väl lite glad faktiskt fast jag försökte se sur ut....och så fick jag äntligen lite rejäl uppvaktning....som sig bör!!!!

Gottgott med leverpastejgräddbakelse och kycklingfiléljus....

Familjen är förlåten!!!!