Translate

tisdag 19 januari 2016


Här ser ni mig liggandes och mysa i en snödriva...det här är livet på en akita-pinne. Hör att det ska bli varmare väder snart med tö.....låter skittråkigt och kladdigt.
I övrigt går livet lite sin gilla gång. Jag sover en hel del...faktiskt lite morgontrött, så innan 8.00 göres inget besvär av att få fart på mig...äter lite knackigt just nu, har väl inte rätta aptiten pga hormonerna men har lyckats gå upp till hela 32 kg ....värsta biffen!Går mina promenader på dagarna, antingen i koppel eller tvättlina ( utan klädnypor!) och sköter mig riktigt bra tycker husse. Men han tycks inte lita på mig fullt ut verkar det som. Det kommer säkert den dagen också. Ibland får jag för mig att en hund eller nåt annat irritationsmoment ska ha sig en ut-skällning. Det gillar definitivt inte husse....men det är så svårt att hålla sig. Viljestyrkan och kontrollen är inte riktigt fullt utvecklad ännu. Och så har man ju en sån stark vaktkänsla i sig också...litar inte riktigt på att husse/matte klarar av situationen. Men ofta går det riktigt bra och då får jag beröm....och godis förstås! Och så struttar jag iväg stolt som en tupp...nja som en akita.


Det är tur jag har Mitsu, min plastmamma nu när inte min riktiga mamma Miume finns längre.
Träffade Mitsu i helgen men....jag vet inte vad som kliar under hennes tassar....hon har så mycket känslor mot mig.

Titta här på mig....tassar fram lite försynt längs med stigen....sköter mig själv....gör inte en fluga förnär....en exemplarisk liten akitavalp med andra ord.
Då kommer hon...Mitsu alltså...och hela tiden stör mig...nafsar efter mig...ska bita mig i svansen..bara för att få mig irriterad och börja brottas. Det är inte schysst mot lilla mig.... titta här bara....

Det kan se ut som om det är jag som startar det hela men det är faktiskt jag som hoppar baklänges av rädsla......sant!
Sen bara fortsätter det...man får vara glad man har örona i behåll när man kommer hem...hon är stark tanten....


Hjälp...rädda mig husse! Det här är barnaga!!


Det här kan bli en bra tävling för er....vems ben tillhör vem??


Det ser värre ut än vad det är...för sen är vi vänner igen...tills nån hittar en pinne vi kan bråka om...då sätter vi igång igen......
ps husse påstår att det är jag som är en retsticka och sätter igång fajterna...ok det kanske är så men lite kul ska man väl få ha ds



2 kommentarer:

  1. Vilka underbara bilder! Som din plastmamma känner jag det stora ansvaret att försöka uppfostra dig så gott det går. Än så länge är det Tant Mitsu som visar Lill-slyngeln vem som bestämmer, 32 kilosbjässen har inget att sätta emot.
    I förra inlägget funderade du på vad du skulle jobba med. Jag tycker att bilden med toaborsten var klockren. Att skura toaletter är, ja, på något sätt du. Eller varför inte kolla med Tvättex? Heh heh....
    Kram från Plastis

    SvaraRadera
  2. Puss puss på dig oxå! Behöver dom riva typ Uppsala Slott eller nåt så kan dom ju alltid ringa Mitsu the "Demolition-bitch". Framtänderna har börjat sitta fast igen tack o lov! Revbenen lite ömma ännu, gör bara ont när jag skrattar...och det är ju inte så ofta, en akita har ju ingen humor sägs det.
    C u again! Kram Shiran

    SvaraRadera